Okej, hur kommer man ur en sådan sak som att vara kär i kärleken? vi männisor är ju födda till att älska varandra. Man föds för att leva ett liv och hitta någon man älskar och skaffar familj med. Så är det bara! Det är en instinkt! Men det jag har upptäckt är att vissa kommer på det i tidig ålder och vissa senare. Vissa har ju en helt fel uppfattning och tar kärlek som något slags spel, "Nej den tjejen passade inte, jag står över ett kast" NÄÄÄE, guys. Nu får ni ta och tänka efter. Se verkligheten.

Jag har blivit otroligt påverkad på hur jag blivit behandlad. Man inbillar sig själv att
"jo men han kanske inte är så dum ialf. det kan no bli vi två" även fast det kan vara en kille som inte alls följer min smak, enbart för att jag så otroligt mycke vill ha något som är seriöst. Någon att kunna kalla pojkvän. Någon att vakna upp bredvid och bara kunna finnas där för. Någon som uppskattar varje dag som går och att man faktiskt gör någon lycklig av att bara finnas där för den. En sådan det bara klickar med.

Hur stor risk är det att de finns någon som det bara säger klick med liksom?
Sånt händer inte, bara på film!

Visst, jag är ung ännu. Men fortsätter det såhär får man ju fan känslan av att jag är ensamvarg, de finns ingen för mig? Så lär det ju självklart inte vara! men man blir ju deppig fan!